Så många människor lägger ned sin själ på någonting, och mår bra av det och njuter av det och är stolta över det dom gör och har åstadkommit, och det är det som ofta kan bli fel när man pratar om avundsjuka eller svartsjuka (vad skillnaden i det här fallet är vet jag inte riktigt faktiskt).
Jag tror det grundar sig i just det, att någon engagerar sig i något helhjärtat och mår bra av det. och dessutom får goda resultat, för allt hårt slit pays off, så är det ju faktiskt. och det är där det svider när man ser på andra, och inser att det krävs ett par rejäla kraftansträngningar för att börja sin väg mot samma mål.
Jag har varit sjuk i en vecka, och jag har min första salstenta på torsdag, vilket innebär att min träning verkligen har blivit lidande, och kommer bli lidande fram till torsdag då jag behöver lägga varje vaken minut på mina studier.
Det är psykiskt påfrestande att känna att man vill kicka igång men att ha vetskapen att det kommer att ta tid. Och jag vet att många känner som mig, men man måste våga inse att kroppen behöver vila ibland, även om det är mot sin egen vilja, för kroppen säger ifrån när det går utförs. man kan känna sig lite panikslagen över tanken att inte hålla sina rutiner uppe, men det är viktigt att man kan känna lugnet i det och fokusera på att ta nya tag alldeles snart, när det finns rum för det.
Jag ser fram emot att få kicka igång igen, det har varit frustrerande att känna att fysiken går upp, och sedan behöva ta ett avbrott, bara några dagar räcker för att det skall klia i kroppen. Jag känner mig svullen och delvis obekväm i min kropp, det blir så tydligt att jag är beroende av att känna att jag "förtjänar" att tycka om att min kropp är bra och fin. Låter jag kroppen vila en vecka så har mina ögon ställt om sig på att jag ser ut som jag gjorde för ett år sedan, 5 kg tyngre.
Jag har mina mål, och dessa skall uppnås, men jag har inte bråttom så länge jag mår bra under tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar